lördag 17 april 2010

Förebilder

När jag var en svår tonåring, tänkte jag en tanke som bet sig fast i mitt annars rätt flaxande minne: jag ska minnas hur det var att vara sådan jag nu är. Med det menade jag att jag skulle ha ett öppet sinne och inte döma eller håna, och jag skulle vara nyfiken på allt nytt, och jag skulle vara tolerant. Men åj så arg jag var på föräldrar, lärare och samhälle. Korkade var de. Riktigt korkade.

Det är himla längesedan jag lärde mig sticka, i ett kort perspektiv: några decennier. Så där femtiofem år sedan. I fyraårsåldern försökte jag sticka, men det var en traumatisk grej. Jag lär ha kastat stickningen så stickorna rök. Jag var ett hetsigt barn, och jag blev en omöjlig tonåring, och en arg ung kvinna. Numera är jag bara svår i största allmänhet om jag är på det humöret. Däremellan är jag idel honung. Men jag försöker vara öppen och nyfiken och tolerant och att inte håna. Jag försöker att inte kategorisera.

Nå. Stickandet. Det blev en självklar sak, en som jag klarar utan att egentligen tänka på eller ens titta på. I femtio år har jag stickat och läst samtidigt. Hur är det möjligt? Träning. Enkla mönster. Jag är inte ensam. Jag är inte ensam om att ha upptäckt att en stickning fungerar som en minnesbank: det jag läste medan jag stickade kommer tillbaka när jag tar upp stickningen nästa gång, fast det kan ha gått veckor sedan sist, och följaktligen många böcker. En eller två eller tre romaner i veckan är min takt, plus facklitteratur i bok- och tidskriftsform, plus forum och bloggar, och dagstidningar, reklam, vägskyltar, mjölkpaket, myslipaket, brev från myndigheter, räkningar, allt som består av bokstäver läser jag. Jag läser jättemycket. Riktigt mycket. Faktiskt himla mycket, om du inte redan är övertygad. Jag läser hela tiden. Och jag arbetar med litteratur och på internet, och jag skriver på jobbet: "skriv ner allt du vet, det får vara högst en A4a med dubbelt radavstånd och Ariel 12 punkter", sa min förra chef. Kommunal beredning kallas det där. Man gör det för att få budgetmedel.

Så börjar då alla dessa stickböcker dyka upp, för så där tio år sedan. Behöver jag dem? För det mesta, nej. En del, och ibland många, unga wannabe stickare är helt överväldigade av stickgurus och deras bloggar och böcker och workshops. Är jag imponerad? Inte egentligen. Jag försöker att inte rycka på axlarna, men jag gör det ändå ibland. Och så kommer en dag då jag kommer ihåg vad jag lovade som tonåring.

Då köper jag äntligen Debbie Stollers Stitch 'n Bitch. Och tänker att titeln borde ha VÄCKT mig, jag är dock ett barn uppvuxet med rock'n'roll, hippies och feminism. Jag var en riktig bitch. Slängde bhn, bredde på mängder av makeup och skulle vara en som inte stod i köket, fast jag älskade att stå i köket men inte som en kvinna utan som en riktig karl. Så allt som Debbie Stoller skriver om är ju riktigt bekant, och naturligtvis väcker hennes bok en hel del nostalgiska känslor och lite försynt "hur i helsicke kunde jag glömma vad jag lovade". "Vad har det blivit av mig".

Hennes text är ljuvligt bra. Hon skriver så bra. Det hon skriver uttrycker hela frustrationen och längtan att få forma saker av tråd som jag alltid har levt med, och som jag har gjort ända sedan jag plockade upp den där stickningen på nytt när jag var runt sju år. Frustration därför att det är så svårt, och så tantigt, och så ointellektuellt, och så bortkastat, och så onödigt, och så fördummande, och så förslavande. Jag minns inte allt som stickning kallats. Men det var alltså något man skulle göra i smyg, absolut inte erkänna att man sysslade med. Ordet "syssla" är vansinnigt förnedrande: vad sysslar du med? När det gäller kvinnor, handlar det om allt från att föda barn och ta hand om dem till att disputera. Jag vet inte om vandrarkängor är att syssla, men ser ni damen som vandrar fram med sjumilasteg med långkjolen fladdrande och stickningen i en projectbag hängande över axeln? Hon kan se ut så där i dag, men hon kan också sitta i färggrann volangkjol med piercat ansikte och högklackat på en betongsoffa i tunnelbanan. Hur hon än ser ut, så är hon målmedveten och självmedveten. Och det är ju det som vi ville på sjuttiotalet, men vi såg inte stickningen, för att inte tala om projectbagen. Vi gömde dem. På 80-talet plockade vi fram dem. Jag stickade en massa på tåget, jumper efter jumper i Angorina Lyx, mellan Åbo och Vasa och Vasa och Åbo, på väg från jobbet till seminarier och tillbaka till jobbet medan min gamla mamma tog hand om min son och våra hundar.

Jag stickar. Jag virkar. De senaste åren har jag spunnit, väldigt mycket. Att spinna är att hålla liv i mänskligheten. Spinning är det mest grundläggande av allt man kan ägna sig åt. Utan kläder byggs inga katedraler. Om man vill ta reda på livets mening, skall man spinna. Sedan kan man börja fundera på om det är genen eller guden eller ingentinget som styr. När man har kläder på sig, alltså. Medan man fryser har det där ingen betydelse.

Debbie Stoller är inte ensam stickguru i dessa tider, men hon är central. Därför får du nu ett foto av hennes pärmbild, som är mångtydig. Tyd den som du vill. Stickning är en meditativ grej, säger Stoller. När du läst Stoller, kan du med fördel läsa Elizabeth Zimmerman. Hon stickade på bönpallen när jag var ung. Från henne har vi fått ssk, slip slip knit, genialiskt. Det ryktas att hennes liv skall bli Hollywood film. Sedan kom Kaffe Fassett, och många fler.Visst är det uppmuntrande! Vi blir aldrig fullärda. Vi blir inte uttråkade.
Allt det här finns på notstället jag använder när jag läser och stickar eller virkar. Boken ovanför Stoller är Merete Mazzarellas "Resa med rabatt, om konsten att vara pensionär". Det är också en bok jag varmt rekommenderar för alla, oberoende av ålder

2 kommentarer:

  1. Vilket härligt inlägg! Tack :) Långkjol med kängor och stickningen (raggsockor i kängorna inte att förglömma) YES!

    SvaraRadera
  2. Roligt att du gillade det :) Raggsockor,absolut!

    SvaraRadera